Tove Alsterdal reflekterar över
SEENDET, BILDEN OCH LIDANDET
efter att ha läst Susan Sontags nya bok: Att se andras lidande.

I tidningen just den här morgonen är det en gråtande kvinna som lägger en docka invid en död flicka. Texten berättar att flickan var 12 år och hette Albina, hon var ett av alla barn som dog i gisslantragedin i Beslan.
Se så vacker hon var, säger mormodern och visar bilden av sin strålande flicka för oss.

Sedan bläddrar jag vidare, häller upp yoghurt till barnen, borstar tänderna och går till jobbet.

Detta torde vara en av samtidens stora gåtor: hur kan vi se alla dessa bilder, höra alla dessa fruktansvärda historier om mänskligt lidande, och ändå bara leva på, grubbla på vad vi ska ha till middag? Ibland tänker jag, som de flesta, helt kort tanken: om det vore mina barn. Jag gör det för att jag tycker att jag vill och borde beröras, men tanken är för det mesta övermäktig, i den kan man inte leva och fixa allt som måste fixas, den lamslår.

Många är de som rest ut i krigen med en kamera, som trott att ju bättre bilder, ju naknare lidande, desto våldsammare ska världen reagera.
Ibland har det hänt. Oftare inte.

I boken Att se andras lidanden, som just kommit ut på svenska (Brombergs) riktar den amerikanska författarinnan Susan Sontag ljuset, från människorna på nyhetsbilderna till oss som betraktar dem.

För att börja med en summering alldeles mot slutet av boken: Vi fattar inte. Vi kan inte tänka oss hur fruktansvärt förfärande kriget är – och hur normalt det blir. Kan inte förstå. Kan inte föreställa oss.
Idén om att vi skulle bli avtrubbade av att se allt elände i tidningen är inte särskilt ny. År 1860 skrev Baudelaire i sin dagbok ”Varenda tidning består från den första raden till den sista enbart av ett nätverk av fasor. Krig, illdåd, stölder, liderlighet, tortyr, furstars, nationers och enskilda individers illgärningar – en orgie i universell gräslighet. Och det är med denna motbjudande aptitretare som den civiliserade människan sköljer ner sin morgonmåltid.”

Frågan är varför denna ”diet” är så tilltalande, för så är det. Det är inte bara något vi tvingas se, vi vill se det, hur förfärligt det än är.

Susan Sontag redogör för krigsbildens historia, från Leonardo da Vincis uppfattning om hur slagfälten bör målas, över 1900-talets krigsfoton och till det helt nya fenomenet i Abu Ghraib-fängelset i Irak, där soldaterna iscensatte tortyr inför sina egna kameror, för att skicka dem som makabra souvenirer till vänner och bekanta.

Ett går igen: det finns något lockande i det skrämmande, en skönhet i den fruktansvärda. ”Det tycks som om smaken för bilder som visar kroppslig smärta är lika stark – nästan – som begäret efter sådana som visar nakna kroppar”, konstaterar Sontag.

Hon drar en rad paralleller mellan krigsfoton och religiösa motiv i konsten, liksom mellan pornografi och bilderna från Abu Ghraib. De senare jämför hon med bilder av offren för lynchningar i amerikanska småstäder. De fotograferades också för att visas upp, inte för att avskräcka. Ofta fanns skrattande åskådare med. Man gjorde vykort av bilderna. Detta kan inte likställas med krigsfotografiet, som har pendlat mellan att hylla den egna sidan och att skildra fasorna och offrens lidande, men det säger något om komplexiteten i vår dragning till att se det våldsamma.

Samma kraft som får människor att stanna vid en olycksplats, att vilja se och samtidigt förfäras av sin önskan. Och driften att kliva in och hjälpa till är sällan den som segrar.

Redan Sokrates berättade historien: ”På sin väg upp från Pireus utanför norra muren fick han se några brottslingars lik som låg på marken med bödeln stående bredvid dem. Han ville gå fram och titta på dem, men samtidigt blev han äcklad och försökte vända sig bort. Han gjorde motstånd en stund och blundade, men slutligen blev lusten för stark. Med vidöppna ögon sprang han fram till liken och utbrast: ’Där har ni, fördöme er, festa nu på denna härliga anblick’.”

Bilderna av död och lidande skiljer sig mycket beroende på vem som lider. Ju längre bort, ju mer exotisk platsen är desto troligare att vi får se de döda avbildade rakt framifrån. Afrika existerar i vårt medvetande i form av storögda offer för svält, krig och andra katastrofer. I mer näraliggande tragedier vänder man sig respektfullt bort en aning.

Att se – och att minnas är ständiga uppmaningar i vår del av världen. Vi känner sällan lidandet in på vår bara hud, därför måste vi minnas det. Göran Persson har gjort det till en hederssak att Minnas Förintelsen, genom att ordna världsomspännande konferenser och inrätta en statlig institution för Levande historia.

Visst, att minnas är viktigt, skriver Susan Sontag, men att ständigt vårda minnet av kollektiva oförrätter förbittrar. Ta Serbien, ta Irland. Att sluta fred och försonas är också att glömma.

”Om målet är att ha ett visst utrymme där man kan leva sitt eget liv, då är det önskvärt att berättelsen om specifika oförrätter upplöses i en mera allmän förståelse av att människor överallt gör fruktansvärda saker mot varandra”, skriver Sontag.

Snart sagt varje gång något fruktansvärt inträffar utbrister någon: hur kunde det hända, hur kunde det hända här, i vår världsdel, i vår stad, i vår fridsamma lilla by?

”Den som blir evigt överraskad av att ondskan finns,” skriver Sontag, ”den som fortsätter att känna sig desillusionerad (eller rent av skeptisk) när han ställs inför bevis för vad människor är i stånd att utsätta andra människor för i form av gräsligt handgripliga grymheter, har inte uppnått en moralisk eller psykologisk vuxenålder.”

I USA finns ett Holocaust-museum och ett minnesmuseum över de ottomanska turkarnas folkmord på armenier lär visst vara på gång. Däremot finns det inte någonstans i USA ett genomgripande museum över slaveriets historia – ett brott mot mänskligheten som skett i landet. Det skulle visa att ondskan finns även där, och kanske riskera samhällets stabilitet. Ondskan är så mycket enklare när den finns någon annanstans.

Ett annat dilemma: vi minns inte längre genom fotografierna, det är fotografierna vi minns.

Medlidandet, menar Sontag, behöver bli översatt till handling för att inte vissna bort. Vi har svårt till och med för att för att ta till oss närståendes lidanden. Ett krig som vi inte kan göra något åt orkar vi i längden inte engagera oss i.

Det är inte mängden bilder som gör oss avtrubbade. Det är vanmakten, passiviteten.

Och framför TV:n tänker vi kanske ibland ”om det vore jag, om det vore mina barn” .

Susan Sontag klär effektivt av den strategin:
Vi vill känna oss deltagande – därför att det gör oss oskyldiga. Vi är inte att likställa med den makt som har vållat detta lidande.

Att sitta där och känna medlidande blir faktiskt en slags oförskämdhet. Vi kan också välja att reflektera över hur våra privilegier hänger samman med deras lidande.

Det är inte alltid bättre att bli gripen, menar Sontag. Sentimentalitet kan vara helt förenlig med smak för brutalitet.

Så finns det någon motkraft?

Tanken, menar Susan Sontag. Vår förmåga att lära och se sammanhang. Att låta bilden uppmana till att ta reda på den större sanningen. ”Kanske tillskrivs minnet ett alltför högt värde och tänkandet ett alltför lågt?”, skriver hon och citerar vad någon vis har sagt: Ingen kan slå någon och tänka samtidigt.

Tove Alsterdal
Dramatiker och kulturskribent.
Närmast aktuell för librettot till Fredrik Högbergs opera Kains kvinna åt Norrlandsoperan.
Henne sommaradress är Kungsgården, Nyland, Västernorrlands län.